NrFive

Ja, inte har jag skrivit alla dessa idag. Jag satt och skrev en recension på en spelsida nu under morgonen och kom på att jag gott och väl kan låta samma recensioner även pryda min smått ouppdaterade blogg också. Jag borde eventuellt fixa lite bilder också, men då internet här är smått långsamt, får jag kanske göra det när jag kommer hem.

Så, vad händer annars i mitt liv just nu, förutom att skriva en hel massa spelrecensioner?

*Kickboxningen är i full gång. 4 ggr i veckan och tempot ligger i hög fart. Skadade näsbenet på träningen i onsdags, så kommer få ta det lugnt med sparring ett par veckor, men förutom det känns det riktigt bra i kroppen nu
*Styrketräning. Obefintlig just nu. Hinner helt enkelt inte med och har inte den motivationen som behövs. Får se om det kommer tillbaka lite senare.
* Läsning. Just nu är det Dan Browns bok: Änglar och demoner. Jag har inhandlat hans senaste bok, men ville läsa klart den här innan jag hoppar på den. Än så länge gillar vi boken, även om det faktiskt känns konstigt läsa på svenska.
*Vänner. Rullar på. Aw i fredags med goa gubbar och fest med Rockband på lördagen. Precis så vi vill ha det.
* Kärleken, du, så mycket info lämnar jag inte ut här.. hehe ;)
* Arbetet. Ja det är ett 8-16 jobb och jag trivs bra här. Lite nya utmaningar i horisonten som vi hoppas på, så får vi se vad som händer.

Så det verkar som om livet rullar på ganska bra, precis så det ska vara :)

Why fix something that ain´t broken?
Lite så känns som mantrat för spelserien Ratchet & Clank. Jag fastnade för de första ratchet spelen när de kom ut till ps2 2002. Jag älskade kombinationen mellan plattformspel och fantasifull slakt av mina motståndare med de mest konstiga vapen och prylar.
Samma recept har fungerat för Insomniac sedan dess, med ev vissa spinoff spel"som jag faktiskt inte testat"
Tools of destrution släpptes 2007, men det tog fram till för ett par månader sedan innan jag satte mig ned och spelade genom det.
Och det är en resa down memory lane. Mycket känns igen och även om vissa nya delar kommit till är det inget nydanande de skapat.

Men trots det är det fortfarande oerhört roligt att uppgradera sina obskyra vapen till mördarmaskiner samtidigt som jag hoppar mig fram genom x antal planeter.
Storyn känns knappt som den ändrats sedan första spelet, något som kan ha att göra med att storyn aldrig varit riktigt intressant.
Däremot är dialog mellan karaktärerna charmig och roande, vilket aldrig är fel.
För de flesta som är sugna på att testa Ratchet & Clank: Tools of destruktion vet redan allt det här och har redan bestämt sig om de gillar spelserien eller inte.
Och är ni fan av spelet, kommer ni gilla även denna version.
Om jag inte minns fel släpper de ännu ett Ratchet spel imorgon, så har ni inte hunnit med Tools of destruktion, tror jag nog att ni kan hoppa direkt till spelet som släpps i morgon, och efter det avgöra om ni vill ha ännu mer ;)

Som ett nyvaknat fan av bra lite hårdare musik, kände jag att kombinationen av hårdrock/metal och tv-spel inte kan gå fel.
Inte heller med tanke på att jag faktiskt också tycker Jack Black är en skön karaktär(om än, kanske inte tidernas bästa skådis)
Så här sitter vi nu, med spelet Brutal Legend.
Helt klart en orginell ide, med störtskön musik och goa karaktärer.
Som hård badass utrustad med yxa, en elgitar och en grym bil utforskar du den värld som är hårdrockens alternativa universum till vår värld. Och det är en mörk värld, befolkad av demoner, människoslavar och även en hel del zombilikande "emos"
Det är en salig blandning på spelmoment, där alltifrån nitrostinn bilkörning till hederligt yxslaktande mixas med rts i stor skala.
Och även om jag inte är klar med spelet än, är det där jag tycker spelet fallet. I rts momentet är det "för mycket" att hålla koll på, mindre tydlig struktur på vad jag entligen ska göra, samt mycket svårare än andra uppdragen.
Men spelet i sin helhet är fortfarande en underbar godispåse, med många av mina favoritsmaker

Ja, nu är jag ju faktiskt klart med min första genomspelning av Borderlands och det börjar bli dags för en recention, även om jag känner mig lite splittrad.
Det är inte ofta jag fastnar så för ett spel som jag gjorde för Borderlands, och det har varit det självklara spelalterantivet ända sedan jag köpte det. Men samtidigt slits jag mellan besvikelse och viss frustration över vissa delar av spelet, som man så enkelt kunde gjort bättre.
Jag borde också meddela att jag spelat genom de större delarna av spelet på egen hand, men även testat split-screen och co-op över nätverk och spelet växer helt klart när man upplever det tillsammans med andra.

Spelet är en kombination av fps/rpg alternativt fps/looting, för så där jättemycket rpg vet jag inte om jag tycker det är.
Du är på jakt efter något som kallas det vault som tydligen ska finnas på den planeten du nu befinner dig på. Tydligen är rikedom, makt och berömdhet dina motivationskällor, samt eventuellt ett begär att döda alla som kommer i din väg, men så länge du får din vilja genom är du nöjd och glad.

Spelet är logiskt uppbygd med bra menyer samt en snygg interface där allt är lätt att hitta och inget känns malplacerat. Jag stör mig till viss del på svårighet att veta vilket vapen som är bäst, då det ibland kan bli rörigt att hålla olika stats isär, men ofta går det kolla priset på dem och utgå från det. En stor del av hypen har varit de överdrivna antalet vapen som finns i spelet, men jag är inte övertygad. När spelet var klart hade jag mer pengar än vad det fanns grejer att köpa och under många timmar i spelet droppade det förvånadsvärt tråkig och ointressant loot. Jag tycker även att bossarna borde släppt bättre grejer samt att vissa uppdrag borde varit bättre belönade. Jag vill känna mig oövervinnelig när jag är klar med spelet, men den känslan infinner sig inte. Det kan ha att göra med att spelet tillåter dig att spela om hela spelet igen, med samma gubbe på nuvarande level, men mot högre levlade motstånader. Det kanske är då jag kommer få se roliga saker droppa.

Det finns oändligt mycket att säga om Borderlands. Det är ett fantastiskt spel, men med många brister. Trots bristerna älskar jag spelet och har tillbringat alldels för många timmar med det. Nu tror jag det är dags att spela genom resa nr2 med en kompis, så får vi se hur min kära Brick överlever detta

Som vanligt när spelvärlden hyllar ett nytt spel, blir jag lite småsugen och det dröjer inte länge innan även Batman står stolt i min spelhylla.
Hypen var stor, och trots att jag inte är något jätte"fan" av Batman tänkte jag att hela spelvärlden kan ju inte ha fel. Och nej, det hade de inte heller.
En salig blandning mellan att klubba ned primitiva fångar och söka efter dna/fingeravtryck/doftspår... you name it.
Jag får klara vibbar från Metriod-spelen. För varje timme spelad, för varje ny upplockad pryl, öppnar sig nya vägar på "gamla" banor, vilket gör återbesöken fräsha och aldrig upprepande.
Och det är verkligen här spelet är som bäst. Att leta efter "the Riddles" alla gömmer, samtidigt som du jagar Jokern är riktigt roligt. Jag finner mig glömma bort tid och rum och sugs in i Batmans mörka värld!
Ett par mindre tråkmomemt håller den från en 10, men helt klart ett av årets klockrena spel

Och så kör vi igen. Det är än en gång dags för vårt radarpar Ratchet och Clank att ställa upp och rädda universum ännu en gång.
Dessa två erfarna hjältar får än en gång lösa pussel, jaga nya vapen och krossa löjliga mängder monster och robotar.

Storyn i årets Ratchet&Clank handlar än en gång om Ratchets historia som ensam Lombax i universum, samtidigt som han denna gång får jaga rätt på vem det nu är som kidnapppat Clank"Se tools of destruktion". För de som inte spelat Tools of destruktion, kommer en genomgång av storyn fram till dags datum, så ni missar ingenting.
Samtidigt som vi får följa Ratchets letande, får vi än en gång ikläda oss rollen som Clank som på egen hand försöker frige sig själv från sin nemesis och komma till rätta med hans nya miljöer. Jag upplever storyn som ganska lagom, det finns alltid ett litet driv att få reda på vad som ska komma, även om den är minst sagt förutsägbar. Det kommer dock inte ivägen för vad spelet handlar om och det är ju pussel,vapen och monsterslakt :)

Grafiskt är det enligt mig det snyggaste våra hjältar någonsin sett ut. Mellansekvenserna är riktigt bra gjort och det faktum att man själv navigerar sitt skepp mellan olika planeter och astreoider, alltid omgiven av universum känns faktiskt ganska mäktigt. Jämnfört med Tools of destruktion är det en förbättring, även om det inte är en enorm skillnad.

Spelmässigt handlar det alltså denna gång lite mer om valfrihet och frihet. Du navigerar själv ditt skepp mellan olika stjärnsystem och mycket mer av spelet kommer tas plats på astreoider och mellan olika planeter. En klar förbättring mot tidigare spel, då det inte känns lika låst som tidigare. Jag kan när som helst "warp" tillbaka till en tidigare destination, för att slippa onödigt flygande, vilket känns väl genomtänkt. Astreoiderna påminner mycket om Mario Galaxy och står för en hel del av plattformshoppande denna gång.
Jag upplevde ett större fokus på pussel och plattform denna gång, men du kommer få en beskärd del av allt det du älskar med spelserien. Oh, det får vi inte glömma, clanks tidspussel kan eventuellt få dig att klia dig i skallen lite, men tro mig, de är logiska och förhållandevis lätta att klara, om man bara har lite tålamod

Rent svårighetsmässigt tycker jag spelet är för enkelt. Det är endast vid något av Clanks tidspussel som jag blir lite konfunderad, men annars är det en lätt bris genom hela spelet. Nästan alla gånger jag dog var om jag hoppade fel någonstans med Ratcher"speciellt när jag hade på mig hoverboots, då de var lite svårnavigerade" Men motsåndet är enkelt och jag klarade alla arenafighter och slutet utan att dö en gång, vilket var lite av en besvikelse. Jag spelade ju dock på normal och borde kanske testa hard innan jag ratar svårigheten helt och hållet.
 Jag har dock inte börjat med spelgenomgång nr 2 och det är möjligt att det blir svårare även där.

För en inbiten fan"som mig själv" tror jag inte det finns något att disskutera, då ska detta spel inhandlas. Du får mer av det goda, du har en enorm igenkänningsfaktor och du kommer få återse ett antal bekanta ansikten. Humorn i spelet är fortfarande bevarat och hela känslan finns där.
Spelet får en 8 i betyg då jag faktiskt tycker det är för kort, samt att jag personligen hellre hade haft mer planeter och mindre astreoider, då halva glädjen jag får är ifrån att samla på mig alla vapen och sen uppgradera dem till max. Nu hann jag nog inte ens med att uppgradera 50% innan spelet var slut.
Ett mycket bra spel, som jag med all säkerhet kommer besöka igen

Med hösten kommer mer inne-tid, eller ialla fall ett större sug att få sitta och mysa framför tv-n med en bra serie.
Frågan är ju vilka serier man ska kolla på.

Just nu är det Eureka, Defying Gravity, Hung samt True Blood som står på tapeten.

Hoppas på bra nya serier till hösten också

Jag tänker, därför existerar jag.
Är vi summan av våra handlingar, eller summan av våra tankar?
När vi föds är vi tomma blad som fylls med information under årens gång.
Men vad är då resans mål? Eller finns det inget mål, utan endast en resa som ska göras?

En jakt på äkthet, en jakt efter känslor. Att få uppleva livet. att känna att jag existerar, det kan ibland vara ett mål i sig.

Jag har nog aldrig haft några drömmar om vad jag vill bli. Eller jo, det fanns säker många saker som jag ville bli, men jag har inget direkt mål med mitt liv. Jag vill uppleva så mycket som möjligt, leva mitt liv fullt ut, men förutom det, vet jag ej

Har en tendens att bli "djup" när jag får tid för mig själv. Vet dock inte vad jag ska göra med denna djuphet. Känner mig för outbildad för att kunna applicera den på ett bra sätt.

Well well, åter till filmen